genusmani

När jag skrev inlägget ”Alla kvinnor borde ha hår under armarna” för ett tag sedan hade jag en tanke om att även inkludera smink i samma veva, eftersom många anser att det är en del av kvinnoidealet. Ett sådant inlägg hade blivit väldigt långt. Därför tänkte jag att sminkaspekten kunde tillägnas ett eget inlägg, lägligt nog efter att ”Marcus” lämnade en kommentar igår kväll. Den löd såhär:

”Hej, jag håller i mångt och mycket med dig: men samtidigt – trist att man ska behöva skuldbelägga kvinnors utseendeval. Ska man också kritisera kvinnor som väljer att sminka sig för att det är att spela patriarkatet i händerna? Många passager i detta inlägg skulle ju lika gärna kunna användas på smink”.

Jag förstår resonemanget. Men jag håller inte med. För mig som använt kosmetika i över tio år och kallat mig feminist under ungefär lika lång tid har jag självfallet funderat kring mitt eget förhållande till smink några hundra gånger om. Varför jag bär det och på vilket sätt användandet av det främjar de ideal jag vill motverka. Och det är i detta filosofiska dilemma jag vill stanna. Ur min synvinkel är sminkbärande nämligen inte synonymt med kvinnoförtryck.

Jag har använt smink sedan jag var 12 år gammal. Tolv år är en väldigt ung ålder. På den tiden var det knappast ett ”fritt val”, som det brukar kallas. Jag gjorde det för att det ingick i paketet kvinna som jag ansåg mig tillhöra. Oftast använde jag mascara och massvis med svart kajal. Det resulterade ofta i att vuxna(!) personer i min omgivning sa att jag såg ut som en hora. Min mamma brukade säga att ”det är snyggare när du har mindre smink”. Men vadå ”det är snyggare”? Jag var svinnöjd med mitt resultat och sket fullständigt i vad alla oldies tyckte.

Än idag kan folk fråga mig varför jag använder så mycket smink. Det är en underlig fråga. Tydligen kan en alltså sminka sig för mycket. Men varför ska jag, eller andra kvinnor för den delen, sminka oss ”lagom”? Personligen tycker jag att det är värre att bara bära mascara plus rouge för att se ”naturlig”,”fräsch” och osminkad ut.
Jag är inte ute efter någon naturlighet.

Den stora skillnaden mellan just hår och smink är att det sistnämnda inte produceras av kroppen. Smink är ett tillval, som ett klädesplagg eller hårfärg, som jag väljer utifrån humör, känsla och min egen smak. Jag tycker att smink är snyggt, på alla. Men ibland tar jag inte på mig det alls, på grund av att jag inte har tid eller lust. Sedan är det inte mer med det. Fast det hade det varit om det rörde sig om hår.

En kvinna som inte sminkar sig får inte höra glåpord efter sig på stan. Hon blir inte uthängd på Facebook efter att ha synts i tv med omålade ögon. För en tjej med armhålshår ser verkligheten inte lika mild ut. Hon kan råka ut för båda delarna, med no mercy.
Och det är av den anledningen som jag inte inte ser smink som något förtryckande.

Här finns det säkert många som inte håller med mig. Jag öppen för olika feministiska analyser av sminkanvändning och lyssnar gärna till hur andra reflekterar kring sitt förhållande till skönhetsprodukter. Ingenting är oproblematiskt.