OMG, jag sympatiserar med Marcus Birro. Brukar ha lite svårt för att göra det i vanliga fall. Sympatisera med lättkränkta män, alltså. Men efter den här krönikan så måste jag halvskamset medge att Marcus Ständig Martyr Birro har en poäng.
Visst, töntrysning när B levererar konstaterandet ”Södermalm är det nya Göteborg”. Ja. Men om vi bortser från det.
Tillåt mig generalisera en snabbis!
Många göteborgare är semihaters. Stockholmsfascister. Det finns ingen stad i Sverige som har så dålig självkänsla som Göteborg, eller som lider av ett lika nötande mindervärdeskomplex. Jag har bott här i tre år. Folk frågar mig ofta varifrån jag kommer. Stockholm, säger jag. Enskede och Tyresö. Någonstans här brukar den goda stämningen avta. För där och då så ska städerna jämföras och det ska fastslås vilken av dessa som har de drygaste invånarna. ZzZZzZzzzzZZz. En diskussion som aldrig känns särskilt fräsch. Eller modern för den delen.
Och så börjar gnället. Och en ska stå till svars för att någon hipp söderböna var otrevlig mot göteborgaren i fråga när hen var där på semester senast. ”ALLA ÄR SÅ DRYGA BUHUHUHU”. AMEHNIRÅ!!! Finns fan ingen annan ort i Sverige som jag blivit så illa bemött i som Göteborg. På grund av mitt geografiska ursprung. Obs! Inget skämt!!
Förstår inte varför det är så viktigt för många göteborgare att hela tiden tävla mot Stockholm. Det är verkligen två helt olika städer. Jag gillar Göteborg. Delar av Göteborg. De stadsdelar som lyckats behålla sin personlighet trots att staden lider av identitetskris och make over-hysteri.
”Aha, men vilken stad gillar du bäst då??!”
”Stockholm”.
