När jag skrev inlägget ”Alla kvinnor borde ha hår under armarna” för ett tag sedan hade jag en tanke om att även inkludera smink i samma veva, eftersom många anser att det är en del av kvinnoidealet. Ett sådant inlägg hade blivit väldigt långt. Därför tänkte jag att sminkaspekten kunde tillägnas ett eget inlägg, lägligt nog efter att ”Marcus” lämnade en kommentar igår kväll. Den löd såhär:
”Hej, jag håller i mångt och mycket med dig: men samtidigt – trist att man ska behöva skuldbelägga kvinnors utseendeval. Ska man också kritisera kvinnor som väljer att sminka sig för att det är att spela patriarkatet i händerna? Många passager i detta inlägg skulle ju lika gärna kunna användas på smink”.
Jag förstår resonemanget. Men jag håller inte med. För mig som använt kosmetika i över tio år och kallat mig feminist under ungefär lika lång tid har jag självfallet funderat kring mitt eget förhållande till smink några hundra gånger om. Varför jag bär det och på vilket sätt användandet av det främjar de ideal jag vill motverka. Och det är i detta filosofiska dilemma jag vill stanna. Ur min synvinkel är sminkbärande nämligen inte synonymt med kvinnoförtryck.
Jag har använt smink sedan jag var 12 år gammal. Tolv år är en väldigt ung ålder. På den tiden var det knappast ett ”fritt val”, som det brukar kallas. Jag gjorde det för att det ingick i paketet kvinna som jag ansåg mig tillhöra. Oftast använde jag mascara och massvis med svart kajal. Det resulterade ofta i att vuxna(!) personer i min omgivning sa att jag såg ut som en hora. Min mamma brukade säga att ”det är snyggare när du har mindre smink”. Men vadå ”det är snyggare”? Jag var svinnöjd med mitt resultat och sket fullständigt i vad alla oldies tyckte.
Än idag kan folk fråga mig varför jag använder så mycket smink. Det är en underlig fråga. Tydligen kan en alltså sminka sig för mycket. Men varför ska jag, eller andra kvinnor för den delen, sminka oss ”lagom”? Personligen tycker jag att det är värre att bara bära mascara plus rouge för att se ”naturlig”,”fräsch” och osminkad ut.
Jag är inte ute efter någon naturlighet.
Den stora skillnaden mellan just hår och smink är att det sistnämnda inte produceras av kroppen. Smink är ett tillval, som ett klädesplagg eller hårfärg, som jag väljer utifrån humör, känsla och min egen smak. Jag tycker att smink är snyggt, på alla. Men ibland tar jag inte på mig det alls, på grund av att jag inte har tid eller lust. Sedan är det inte mer med det. Fast det hade det varit om det rörde sig om hår.
En kvinna som inte sminkar sig får inte höra glåpord efter sig på stan. Hon blir inte uthängd på Facebook efter att ha synts i tv med omålade ögon. För en tjej med armhålshår ser verkligheten inte lika mild ut. Hon kan råka ut för båda delarna, med no mercy.
Och det är av den anledningen som jag inte inte ser smink som något förtryckande.
Här finns det säkert många som inte håller med mig. Jag öppen för olika feministiska analyser av sminkanvändning och lyssnar gärna till hur andra reflekterar kring sitt förhållande till skönhetsprodukter. Ingenting är oproblematiskt.
För det första så tycker jag att det är extremt dåligt att hoppa på någon för att de har valt att inte raka sig, oavsett var de nu inte har rakat sig!
För det andra så har jag svårt att det skulle vara någon principiell skillnad mellan att raka sig och sminka sig. I ena fallet tar du bort något, i det andra så döljer/framhäver du något. Om det är just borttagandet som är problemet så skulle ju du ha problem med att gå till frisörskan med.
Det viktiga är för mig att man får göra vad man vill så länge det inte skadar någon. På det sättet att se det på är det lika fel av de som hävdar att man inte ska raka sig som de som hävdar det motsatta…
Skillnaden mellan att sminka sig och raka sig (under armar och på ben) vad det får, och inte får, för konsekvenser. Som jag skrev i inlägget så är smink inte lika laddat. En kvinna som inte bär smink uppfattas inte som provocerande, medan en kvinna som inte rakar sig faktiskt gör det. Därför kan jag inte heller relatera till ditt frisör-exempel.
När jag använder smink på mig själv använder jag inte det för att dölja eller framhäva något, även om smink givetvis kan ha den funktionen. För män, exempelvis, är ju syftet att dölja.
Jag gillar smink, kläder och hårfärg för att det tilltalar mig på ett estetiskt plan. Det adderar något personligt till min utsida som jag vill förknippas med. Exempelvis rött läppstift, kattröja och mittbena. Larvigt det lät nu, hähä, men du fattar. Tror jag.
Nja, förstår inte riktigt. Så om någon blir provocerad, i detta fall av att kvinnor inte rakar sig under armarna, då ska man inte raka sig för att provocera? Du skrev att den stora skillnaden var att hår var naturligt och att det är därför smink skiljer sig. Man kan ju lika väl hävda att avsaknad av hår under armarna är estetiskt tilltalande (eller att ha hår för den delen).
Är det inte bättre att raka sig, sminka sig etc utefter vad man vill och inte beroende på vilken grupp man vill tillhöra. Sedan måste man vara medveten om att det finns olika anledningar till vad man vill. Hmm, blev en massa man där
För problemet som jag ser det är att vad andra tycker hämmar en från att göra vad du vill eller inte vill göra. Exempelvis är det hämmande för en feminist som vill raka sig om andra feminister tycker att hon inte ska göra det. Självklart finns det en massa dåliga normer för män också…
Ja, det ena är naturligt och det andra är inte det. Om du läser inlägget jag refererade får du svar på några av dina funderingar. Där skriver jag bland annat om problematiken med jag-gör-det-här-för-att-jag-vill-förklaringen. Ok. Så folk, i synnerhet tjejer, rakar sig alltså för att de ”vill” det. Men varför vill de det?
Hårlöst är ett relativt nytt ideal (och fenomen) om du jämför med smink, som funnits i tusentals år och använts av exempelvis indianer och andra folkgrupper/kulturer. I dessa sammanhang går det att tala om estetik. Men att säga att en orakad armhåla är estetiskt tilltalande (=konstnärligt tilltalande) är väl inte för någon relevant. Tilltalande på ett attraktionsmässigt plan -ja. Men konstnärligt. Nej.
Tror att vi någonstans har samma syn på det här med ”den fria viljan”. Klart att ingen ska behöva känna sig hämmad. Men om alla kvinnor testade att ha hår under armarna i under några år skulle de upptäcka vilken press det faktiskt ligger på att hålla sig slät och len.
Det fria valet är problematiskt.
Hmm, måste nog motsätta mig lite…
Smink är i min uppfattning något som många känner sig tvingade att bära. Vissa jag känner kan inte fara till skolan eftersom de tycker att deras hy är så ful utan smink. Utan sminket tappar dessa viss självkänsla. De tappar också en väldig massa tid, för det tar tid att sminka sig. Sker detta sminkande för deras egen skull? Kanske ur deras egna perspektiv (”jag sminkar mig för att känns mig fräsch och trygg”) men jag skulle nog säga att det är ett resultat av att man alltid fått lära sig att kvinnans viktigaste tillgång är utseendet, utseendet är det hon värderas efter.
Sminkning hade varit okej ur ett feministiskt perspektiv ifall man, som du säger, inte känt sig tvingad till det av samhället. Dock är det just det många gör, jag själv har känt det och många jag känner känner och har känt det. Rakning också okej om det inte blir ett tvång, men i dagsläget är det ju det.
Självklart finns det många olika aspekter att ta ställning till när en diskuterar just smink, eller skönhetsprodukter i allmänhet. Om jag utgår från mitt perspektiv så handlar det alltså om vad jag är född med, vad jag klär (målar) mig med, att det ena får konsekvenser (armhåret) och att det andra inte får det (sminket). Det är självklart för jävligt att folk ska behöva känna så som du beskriver att dina vänner gör. Pga att de inte har självkänsla utan de där maskaradragen. På samma sätt är det ju ledsamt att nästan alla mina (tjej)kompisar är missnöjda med sina kroppar vilket, enligt dem, blir ett hinder för att bära en viss typ av kläder, bikinis och så vidare. Eller som att färga över grått hår.
Medan smink i vissa fall kan handla om ett tvång för sin egen skull, så kan hårlöst vara ett tvång från samhällets sida. Vad jag menar är att jag inte ser det som en norm på samma sätt som den släta armhålan eller benet. Kvinnoidealet bjussar på många anledningar att må dåligt.
Alltså. Jag ska försöka formulera mig förståeligt och inte trassla in mig i mina egna tankar, men jag har tänkt på det här sen jag läste ditt inlägg. Smink för tjejer, för mig, är lite mer som mustasch och skägg för killar. Skägg och mustasch kan trimmas, helrakas, getskägg, bara mustasch, helskägg. Alla möjliga stilar. Det är mer ett sätt att uttrycka sin stil, hur du väljer att raka dig kan uttrycka stil lika mycket som hur du väljer att sminka sig.
Tänkte bara dela med mig av vad jag tycker